Ihr Lieben!
Wir wünschen Euch allen ein Frohes Neues Jahr!
Gott Folk!
Vi önsker er alla ett Gott Nytt År!
Janne, Tomke, Birte, Florian
Saturday, 31 December 2011
Maori health and inequalities
Vad gör man om man mitt under värsta regnovädret ligger nerbäddad (nå väl, sitter vid köksbordet) med en livshotande förkylning? Man bloggar.
Tänkte berätta om Maoriernas hälsa, och för att inte uppfinna hjulet själv tar jag en artikel ur Cole's Medical practice in New Zealand 2011, där finns också källorna för de fakta som nämns (ifall någon will fördjupa sig i emnet).
Jag skulle uppskatta att 30 till 50 procent av våra patienter är Maori.
Maori, the indigenous poplation of NZ, make up approximately 15 percent of the NZ population, yet Maori have the poorest health of any NZ group. Maori have a higher mortality rate than non-Maori as well as higher rate of illness. Maori infants die more frequently from Sudden Infant Death Syndrome and have lower birth weight than non-Maori children.
Avoidable death rates are almost double for Maori than for other New Zealanders, and Maori die, on average, eight to ten years earlier.
New Zealand has a higher rate of death fram cancer than Australia, with Maori accounting for two thirds of the excess male cancer deaths and one quarter of the excess female cancer deaths. Maori women have rates of breast, cervical, and lung cancer that are several times those of non-Maori women.
There is a higher incidence of obesity in the Maori community (27 versus 16%), which contributes to the higher incidence of diabetes (8 versus 3 percent) and the younger age at diagnosis (43 versus 55 years). This is compounded by lower rates of diagnosis and lesser access to effective treatment.
In summery, Maori are sicker, for longer periods, but have less access to care and die earlier than Pakeha (New Zealanders of European decent). These disparities in overall Maori health persist even when factors such as poverty, education and location are accounted for, demonstrating that culture in an independent determinant of health status. These lower standards of health lead to suboptimal outcomes for individual Maori and influence the Maori community's negative perceptions of the health system as a whole. These negative experiences can also reinforce stereotypes within the practicioner community if a provider does not understand a Maori patient's dissatisfaction and thus cannot prevent similar experiences with other patients.
Studies have consistently demonstrated that some doctors treat Maori differently from non-Maori. in one stuy it was observed that doctors spent 17 percent less time interviewing Maori than non-Maori patients.
Once age is taken into account, Maori turn up for GP appointments at the same rate as non-Maori, but obtain fewer diagnostic tests, less effective treatment plans and are referred for secondary or tertiary procedures at lower rates than non-Maori patients.
Analysis of the National Minimum Database over the period 1990-99 suggests bias against Maori receiving cardiac revascularisation procedures even though the clinical need is mucher greater. Similar evidence of bias is available for outcomes following stroke, obstetric interventions, heart failure, and asthma. These studies point to unconscious bias by providers rather than frank racism in health service delivery.
However the impact is that Maori patients are less likely to receive adequate care or adequate and understandable health information. This will in turn compromise the ability of Maori patients to adhere to treatment recommendations and the effectiveness of any treatment offered.
...
Hälsning!
Florian
Tänkte berätta om Maoriernas hälsa, och för att inte uppfinna hjulet själv tar jag en artikel ur Cole's Medical practice in New Zealand 2011, där finns också källorna för de fakta som nämns (ifall någon will fördjupa sig i emnet).
Jag skulle uppskatta att 30 till 50 procent av våra patienter är Maori.
Maori, the indigenous poplation of NZ, make up approximately 15 percent of the NZ population, yet Maori have the poorest health of any NZ group. Maori have a higher mortality rate than non-Maori as well as higher rate of illness. Maori infants die more frequently from Sudden Infant Death Syndrome and have lower birth weight than non-Maori children.
Avoidable death rates are almost double for Maori than for other New Zealanders, and Maori die, on average, eight to ten years earlier.
New Zealand has a higher rate of death fram cancer than Australia, with Maori accounting for two thirds of the excess male cancer deaths and one quarter of the excess female cancer deaths. Maori women have rates of breast, cervical, and lung cancer that are several times those of non-Maori women.
There is a higher incidence of obesity in the Maori community (27 versus 16%), which contributes to the higher incidence of diabetes (8 versus 3 percent) and the younger age at diagnosis (43 versus 55 years). This is compounded by lower rates of diagnosis and lesser access to effective treatment.
In summery, Maori are sicker, for longer periods, but have less access to care and die earlier than Pakeha (New Zealanders of European decent). These disparities in overall Maori health persist even when factors such as poverty, education and location are accounted for, demonstrating that culture in an independent determinant of health status. These lower standards of health lead to suboptimal outcomes for individual Maori and influence the Maori community's negative perceptions of the health system as a whole. These negative experiences can also reinforce stereotypes within the practicioner community if a provider does not understand a Maori patient's dissatisfaction and thus cannot prevent similar experiences with other patients.
Studies have consistently demonstrated that some doctors treat Maori differently from non-Maori. in one stuy it was observed that doctors spent 17 percent less time interviewing Maori than non-Maori patients.
Once age is taken into account, Maori turn up for GP appointments at the same rate as non-Maori, but obtain fewer diagnostic tests, less effective treatment plans and are referred for secondary or tertiary procedures at lower rates than non-Maori patients.
Analysis of the National Minimum Database over the period 1990-99 suggests bias against Maori receiving cardiac revascularisation procedures even though the clinical need is mucher greater. Similar evidence of bias is available for outcomes following stroke, obstetric interventions, heart failure, and asthma. These studies point to unconscious bias by providers rather than frank racism in health service delivery.
However the impact is that Maori patients are less likely to receive adequate care or adequate and understandable health information. This will in turn compromise the ability of Maori patients to adhere to treatment recommendations and the effectiveness of any treatment offered.
...
Hälsning!
Florian
Thursday, 29 December 2011
Tack Kenneth!
Inte förrän idag fick vi se alla fina bilder och inspelade film som vår kära granne Kenneth mailade ner för ett tag sedan, bilder från ett vakert och höstigt Stenhammar, lite snö ibland, mystiska sladdar som hänger tvärs över cykelvägar. Kul att se att huset står kvar, löven blir gula och falla ner alldeles själva och utan vår hjälp samt att lyssna till Kenneths västgötska berättar-röst. Tackar!
Undrar om inte Josef skulle kunna dra en sladd ner hit också, internet ute på bygden är av, ähm, beskedlig kvalité speciellt på förmiddagarna, mer än en gång har jag skrivit längre mail, tryckt på skicka knappen för at sedan se att nätet har stängd ner. Äsch.
Idag drabbades av en släng av hälsenesmärta-formerly-known-as-hälseneinflammation, efter 8 timmar fick jag nog (jag kan inte ha det så här längre!) och testade en liten halvtimmers löprunda, nu är allt frid och fröjd igen och inget verkar värka längre. Frau Schilling har även hon återuptagit löpningen med 2012 års Göteborgsvarvet i sikte.
På jobbfronten är det ganska lugnt, dels för att jag bara jobbar 4 timmar denna och nästa 3-dagars-vecka för att inte barnen ska ha det lugnt hela dagen, dels för att många patienter uteblir vilket inte är bra för någon annan bortsett från mig:).
Annas fortsättar huvudskakningen för min del, ny toppnotering för hur dålig en medelålders diabetiker kan vara sköt med långtidssocker på 143 (det borde räcka för tre välskötta patienter); 30-årig patient med högt blodtryck pga andningsuppehåll i sömnen som inte har råd att (ur egen ficka!) betala 10000 kronor för en andningsmask och därför hellre får flera blodtrycksmediciner som han inte behöver betala själv (men som inte sänker blodtrycket tillräckligt heller, för det ändamålet skulle det behövas en - just det - andningsmask). Låt se, någon som kan göra en kostnadseffektivitetsanalys, de pengerna vi spara nu på att inte betala hans andningsmask minus kostnader för mediciner minus kostnader för eventuella biverkningar/komplikationer av mediciner minus kostnader för labkontroller medan han tar dessa mediciner minus fram för allt de kostnaderna som väntar för stroke rehabilitering, dialys och kranskärlsröntgen om några år tack vare dålig blodtryckskontroll? Jag är ingen hälsoekonom men tror det blir en mindre lyckad affär för skattebetalaren, killen själv ska vi inte ens prata om.
Vi kanske inte har det så dåligt i Sverige ändå?
Hälsning!
Florian
Undrar om inte Josef skulle kunna dra en sladd ner hit också, internet ute på bygden är av, ähm, beskedlig kvalité speciellt på förmiddagarna, mer än en gång har jag skrivit längre mail, tryckt på skicka knappen för at sedan se att nätet har stängd ner. Äsch.
Idag drabbades av en släng av hälsenesmärta-formerly-known-as-hälseneinflammation, efter 8 timmar fick jag nog (jag kan inte ha det så här längre!) och testade en liten halvtimmers löprunda, nu är allt frid och fröjd igen och inget verkar värka längre. Frau Schilling har även hon återuptagit löpningen med 2012 års Göteborgsvarvet i sikte.
På jobbfronten är det ganska lugnt, dels för att jag bara jobbar 4 timmar denna och nästa 3-dagars-vecka för att inte barnen ska ha det lugnt hela dagen, dels för att många patienter uteblir vilket inte är bra för någon annan bortsett från mig:).
Annas fortsättar huvudskakningen för min del, ny toppnotering för hur dålig en medelålders diabetiker kan vara sköt med långtidssocker på 143 (det borde räcka för tre välskötta patienter); 30-årig patient med högt blodtryck pga andningsuppehåll i sömnen som inte har råd att (ur egen ficka!) betala 10000 kronor för en andningsmask och därför hellre får flera blodtrycksmediciner som han inte behöver betala själv (men som inte sänker blodtrycket tillräckligt heller, för det ändamålet skulle det behövas en - just det - andningsmask). Låt se, någon som kan göra en kostnadseffektivitetsanalys, de pengerna vi spara nu på att inte betala hans andningsmask minus kostnader för mediciner minus kostnader för eventuella biverkningar/komplikationer av mediciner minus kostnader för labkontroller medan han tar dessa mediciner minus fram för allt de kostnaderna som väntar för stroke rehabilitering, dialys och kranskärlsröntgen om några år tack vare dålig blodtryckskontroll? Jag är ingen hälsoekonom men tror det blir en mindre lyckad affär för skattebetalaren, killen själv ska vi inte ens prata om.
Vi kanske inte har det så dåligt i Sverige ändå?
Hälsning!
Florian
Tuesday, 27 December 2011
Whanganui River
Over Christmas the whole family paddled down the Whanganui River. The sun was shining and it was hot; not the usual December weather. :D
Anyway, we started at the 24th of December, at Whakahoro, and paddled down streams to a little hut, John Coull Hut, where we slept.
The river floated slowly through a big gorge with steep rock walls on each sides. In the stone there were many caves, some smaller, others very big. We went in to one of them, and it was huge.
After 37 km and 6 hours we were finally there,
mas dinner: Pasta with tomato sauce and fresh rainwater. :D
We spent our Christmas eve with cardplaying and chocolate eating.
It was already pitch dark and we were on our way to brush our teeth, when we saw the hut ward and his wife, trying to open the door to their hut through the window with a self made spear. They had locked themselves out, and if they wouldn't get up the door, they would have to sleep outside-cold!
There were barrels in front of the window, but Janne could just squeeze through them and open the door from inside. The hut ward and his wife were very, very happy, and gave Janne and me a present: a little self made basket made of Flax, a plant from which the Maori made their clothes when they first came to New Zealand, with a little peace of blue mussel formed like a leaf. We got a Christmas present after all!In the morning of the second day the hut wards wife showed us how to make very pretty flowers out of Flax. The paddling was quit like the first day, very sunny and over many rapids and past caves. Janne and I relaxed most of the time, and I almost fell asleep in the canoe. We stayed at Tieke Kainga, where we got a traditional Maori welcome ceremony. It was very formal, and the hut ward sang a song on Maori to the Sun God.
On the third day we got away early, and the morning mist still hang over the river. It was mystical and beautiful. We stayed at a huge cave, where an underground waterfall fell down to a big natural basin.We swam in the clear, very cold water, and it was amazing.
We came across three challenging rapids, and we got a whole lot of water in our canoes, but we didn't capsize. They were only at grade 2 on the difficulty scale, but we thought it was hard enough. (The hardest grade is 6, but that is barely possible to survive.) In Pipiriki we got picked up at half past one.
The three days of paddling have been very exciting, fun and interesting!
Monday, 26 December 2011
God Jul allihopa!
Då var det jul igen, riktig julstämmning får man inte i sommarvärmen men pyntat julgran har vi åtminstone skaffat. Vi var lediga några dagar och tog chansen att paddla Whanganui River Journey, en 3-dagars paddeltur nedför älven, med övernattning i enkla stugor. Paddla på en älv är spännande då man får kommer ner forserna, även om de vi tacklade nog var enkla för en rutinerad paddlare (Grad 1 och 2), vi som var ovana tyckte de var lagom. Solen har en otrolig kraft här nere, en temperatur kring 20 grader låter angenäm men solen gör det snart jobbigt, på älven var det ibland svårt att hitta skugga och vi brände oss trots solskyddsfaktor. Nu ska det blir regn runt Nyårsafton och vi får se hur vandringsturen runt Mt Taranaki låter sig göra med alla bäckar so ska vadas. Vi återkommer.
Florian
Florian
Frohe Weihnachten allerseits!
Echte Weihnachtsstimmung will zwar nicht aufkommen bei 24 Grad und Sonne, ein Blick auf den Kalender bestätigt aber: es war gerade Weihnachten. Der gemeine Neuseeländer scheint das mit Grillfest und Bier zu feiern, für uns bedeutete Weihnachten vor allem, dass wir 3 (ich, heute Bereitschaftsdienst) bzw 4 (Birte) freie Tage haben. Daher am 24. auch früher Aufbruch um ½6 Uhr morgends, um rechtzeitig um 8 beim Paddelbootvermieter zu sein. Gepäck in wasserdichte Tonnen verpackt, Sicherheitsinformation, dann Fahrt nach Whakahoro, einem Ort (oder eher Häusersammlung) am Whanganui River. In die Boote und los gings auf eine sehr schöne und bisweilen aufregende 3-Tages-Flusspaddeltour hinab nach Pipiriki. Whanganui River Journey ist, obwohl man Boot fährt und nicht zu Fuss geht, einer von Neuseelands Great Walks, also besonders schön, besonders beliebt, in der Hauptsaison besonders überlaufen. Wir hatten super Wetter und dennoch relativ wenige Mitpaddler, die man tagsüber und abends immer wieder mal trifft. In den beiden Hütten am Fluss haben ausser uns nur noch ein Pärchen gewohnt, dazu etwa 5-6 Zelte neben den Hütten. Flusspaddeln unterschiedet sich durchaus vom Seepadeln, was wir ja mit Familie Risse/Henzler schon zweimal in Schweden gemacht haben. Hier auf dem Fluss ist die Richtung vorgegeben, das Tempo wegen der Strömung höher, Wind weniger problematisch, obwohl wir durchaus auch Gegenwind hatten, der die Strömung fast wettgemacht hat. Wir sind durch zahlreiche einfache "Grad 1" sowie drei oder vier "Grad 2" Stromschnellen (Grad 1 einfach, Grad 6 kaum lebend zu schaffen) gepaddelt, bei denen man schon durchaus Wasser ins Boot bekommt, wenn man versehentlich mitten in die grosse Druckwelle gefahren ist. Gekentert sind wir aber nicht und das Tragen von Schwimmwesten war wieder mal unnötig.
Hier mal ein paar Eindrücke vom Whanganui River, unsere eigenen Bilder sind noch nicht entwickelt, äh, noch nicht von der Kamera auf den Computer getankt, da wir das nötige Kabel nicht da haben.
http://www.google.co.nz/search?hl=sv&rlz=1G1SMSN_SVNZ459&q=whanganui+river&gs_sm=e&gs_upl=4883l8393l0l9594l15l12l0l4l4l0l999l999l6-1l1l0&um=1&ie=UTF-8&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&ei=-lH5TsDOGuahiAeVt4TKAQ&biw=1024&bih=388&sei=D1L5TsqDGuWjiAfTr7j4BQ
Liebe Grüsse!
Florian
Hier mal ein paar Eindrücke vom Whanganui River, unsere eigenen Bilder sind noch nicht entwickelt, äh, noch nicht von der Kamera auf den Computer getankt, da wir das nötige Kabel nicht da haben.
http://www.google.co.nz/search?hl=sv&rlz=1G1SMSN_SVNZ459&q=whanganui+river&gs_sm=e&gs_upl=4883l8393l0l9594l15l12l0l4l4l0l999l999l6-1l1l0&um=1&ie=UTF-8&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&ei=-lH5TsDOGuahiAeVt4TKAQ&biw=1024&bih=388&sei=D1L5TsqDGuWjiAfTr7j4BQ
Liebe Grüsse!
Florian
Saturday, 17 December 2011
Wanganui Three Bridges (Halv-)Marathon
Letztes Wochenende bin ich dann also den örtlichen Halbmarathon gelaufen, 2 verkehrsfreie, fast flache 10,5km-Runden auf Rad- und Fusswegen immer am Whanganui River entlang, dabei jeweils die 3 Brücken querend (daher der Name, was der aufmerksame Leser sich bereits gedacht hat). Wie gings? Es ging gar nicht, es lief, mitunter aber noch gerade so, denn am Anfang lief es (also ich) wie so oft zu schnell, es war eine feuchte Hitze und gab keinerlei Schatten, so dass ich dann ganz bald mein Tempo den widrigen äusseren Bedingungen (ja, auch dem eigenen Träningszustand und Fähigkeiten) anpassen musste, der Versuchung, nach einer Runde aufzugeben, aber widerstehen konnte, und am Ende mit 1:38 ganz zufrieden war.
Der Verfasser dieser Zeilen ist hier http://www.wanganuichronicle.co.nz/news/aucklands-frost-gets-up-for-marathon-victory/1205229/ auf dem Bild der örtlichen Zeitung mit der Startnummer 1273 neben dem späteren Sieger im gelben Trikot und den roten Schuhen (toll, mit roten Schuhen wär ich auch 1:14 gelaufen!) zu sehen.
Am Tag danach dann einen schöne Wanderung auf Fanthamns Peak, 1100 steile Höhenmeter hinauf und wieder hinunter, mit tollen Ausblicken auf Mt. Taranaki, das Tasmanische Meer und die Ebene. Vielleicht können meine technische versierteren Mitblogger hier auch noch Bilder hochladen.
Liebe Grüsse,
Florian
Der Verfasser dieser Zeilen ist hier http://www.wanganuichronicle.co.nz/news/aucklands-frost-gets-up-for-marathon-victory/1205229/ auf dem Bild der örtlichen Zeitung mit der Startnummer 1273 neben dem späteren Sieger im gelben Trikot und den roten Schuhen (toll, mit roten Schuhen wär ich auch 1:14 gelaufen!) zu sehen.
Am Tag danach dann einen schöne Wanderung auf Fanthamns Peak, 1100 steile Höhenmeter hinauf und wieder hinunter, mit tollen Ausblicken auf Mt. Taranaki, das Tasmanische Meer und die Ebene. Vielleicht können meine technische versierteren Mitblogger hier auch noch Bilder hochladen.
Liebe Grüsse,
Florian
Thursday, 8 December 2011
Stolze Eltern
Das Schuljahr geht zu Ende, Tomke hatte heute ihren letzten Tag, Jannes Unterricht geht noch bis nächste Woche, bis auch sie für 6 Wochen Sommerferien hat. Beide habe tolle Fortschritte in ihrem Englisch gemacht, Tomke nimmt mit anderen Austauschschülern im ESOL (English for Speakers of Other Languages) teil, in allen übrigen Fächern aber mit den Kiwi-Kindern am normalen Unterricht. Vor zwei Wochen hat sie als eine von zwei Schülern ein "excellent" im Mathetest bekommen. Also von mir hat sie das nicht.
Janne hat zu Beginn des Schuljahres und dann wieder letzte Wochen einen Wortschatztest gemacht und sich in der Zwischenzeit um 18 Monate Sprachentwicklung verbessert. Bei den Leichtathletik Kreismeisterschaften der Schulen hat sie 400m gewonnen und ist bei 100m Zweite geworden. Stolz stolz!
Hier macht sich langsam der Sommer breit mit Temperaturen um die gut 20 Grad, die aber vor allem bei Sonnenschein schon sehr warm sind. Dieses Wochenende wird Janne bei einer Übernachtungs-Geburtstagsfeier verbringen, während ich am Samstag am örtlichen Halbmarathon teilnehme. Am Sonntag wollen wir dann auf den Nebengipfel des Mt. Taranaki wandern, am Hauptgipfel liegt noch zu viel Schnee, der muss noch etwas auf unseren Besuch warten.
http://www.google.se/search?hl=sv&rlz=1T4SMSN_sv___SE386&q=mt+taranaki&um=1&ie=UTF-8&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&ei=s2_gTrTIK6-TiQeA6_WnBw&biw=1024&bih=388&sei=8m_gTtTSB6yQiAfGuPCZBQ
Kennt Ihr den schon: Sky Sports zeigt "Crickets Highlights"! Kann man sich Highlights beim Cricket vorstellen? Aber wem das nicht zusagt, der kann auch umschalten und Boule, American Fotball, Dart oder die lokale Fussballliga gucken. Oder natürlich die 37. Wiederholung der Rugby-WM. Von der Bundesliga kann ich nur Ergebnisse ansehen und mit Sorge die Saison des SC Freiburg verfolgen.
Gruss!
Florian
Janne hat zu Beginn des Schuljahres und dann wieder letzte Wochen einen Wortschatztest gemacht und sich in der Zwischenzeit um 18 Monate Sprachentwicklung verbessert. Bei den Leichtathletik Kreismeisterschaften der Schulen hat sie 400m gewonnen und ist bei 100m Zweite geworden. Stolz stolz!
Hier macht sich langsam der Sommer breit mit Temperaturen um die gut 20 Grad, die aber vor allem bei Sonnenschein schon sehr warm sind. Dieses Wochenende wird Janne bei einer Übernachtungs-Geburtstagsfeier verbringen, während ich am Samstag am örtlichen Halbmarathon teilnehme. Am Sonntag wollen wir dann auf den Nebengipfel des Mt. Taranaki wandern, am Hauptgipfel liegt noch zu viel Schnee, der muss noch etwas auf unseren Besuch warten.
http://www.google.se/search?hl=sv&rlz=1T4SMSN_sv___SE386&q=mt+taranaki&um=1&ie=UTF-8&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&ei=s2_gTrTIK6-TiQeA6_WnBw&biw=1024&bih=388&sei=8m_gTtTSB6yQiAfGuPCZBQ
Kennt Ihr den schon: Sky Sports zeigt "Crickets Highlights"! Kann man sich Highlights beim Cricket vorstellen? Aber wem das nicht zusagt, der kann auch umschalten und Boule, American Fotball, Dart oder die lokale Fussballliga gucken. Oder natürlich die 37. Wiederholung der Rugby-WM. Von der Bundesliga kann ich nur Ergebnisse ansehen und mit Sorge die Saison des SC Freiburg verfolgen.
Gruss!
Florian
Wednesday, 7 December 2011
Merry X-mas
Auch wen es hier mitten im sommar ist; der Nicholaus kam trotzdem!!
Und einen Advents kalender haben wir auch!
Nach einer stinklangweiligen, 3 Stunden langen "Abschiedszeremonie" ( auf sehr unbequemen Plastikstühlen) habe ich endlich 7 Wochen Sommerferien vor mir!
Tomke☺
Und einen Advents kalender haben wir auch!
Nach einer stinklangweiligen, 3 Stunden langen "Abschiedszeremonie" ( auf sehr unbequemen Plastikstühlen) habe ich endlich 7 Wochen Sommerferien vor mir!
Tomke☺
Tongariro crossing
Last weekend we were at Tongariro Crossing. It is a 20 km long tramp and it took 6 hours. The first half we walked up, on an old vulcano. On the way there were big stone formations, and it looked a bit spooky. It was quite strenous, and very warm. The weather was beautiful.
After a while, dad catched up with us ( He didn't walk with us from the beginning, because he drove to another place and started to run from there.) and we walked a little bit together. Then he kept on running. Then we came to the Emerald lakes. They were beautiful!
At the lakes we made lunch break. The colours are comming from a mineral; sulfur. It smelled like rutten eggs, but after a while we got used to it. There were still som snow left, and we put snowballs under our hats to cool ourselves. After a littel time we came to Blue Lake, which is holy for the maori. You are not allowed to eat there.
After a while, dad catched up with us ( He didn't walk with us from the beginning, because he drove to another place and started to run from there.) and we walked a little bit together. Then he kept on running. Then we came to the Emerald lakes. They were beautiful!
The Earth was still very hot, even though the vulcano broke out 35 years ago. I made a little hole, and it was so hot you could have cooked an egg there. The birds who live in this area are not brooding their eggs, they just leave them on the ground. There were many different coloured stones. They were red, purple, orange and yellow. On one place there was a vulcanic column. On the way down, there was a yellow grass witch was pretty.
On the way home we saw many Indian Peafowls! They are quite rare, and they were beautiful. Yours Tomke ♥
Saturday, 26 November 2011
Heute schreibt Tomke!
Hello!!
In school, I have been on trip to New Plymouth, a town two hours from Wanganui.

The cows behind our house are so lovely! Janne and I have come closer and closer to them, and now they even let us touch them. A few hundred metres away from the house we have discovered a beautiful pond, maybe we will swim in it sometime in summer.
In school, I have been on trip to New Plymouth, a town two hours from Wanganui.
We were on an old British lifeboat. The captain catched many Rock Lobsters, but only two of them were big enough, the rest of them he threw back into the water. We saw many seals, and they were very cute! The water was amazing, and the weather was absolutely perfect. After the boat trip we ate fresh fish and chips on the coast. The seagulls were rude!
School uniform |
Last week-end the whole family visited Wellington, the Capital. Dad was running a runcompetition, while Janne, Mum and I encountered the city.
On Sunday, all of us took a ferry to the Matiu Somes Island, a small island in the harbour of Wellington.There were lots of fascinating birds, among them the Red Crowned Parakeet, which is a beautiful kind of parrot. We also had the luck to see a Tuatara, a small, very old reptil. We spent the whole day on the island. On the ferry back to the main land, we saw two Little Blue Penguins in the water!
Only one and a half weeks left in school, then we have six weeks of summer holiday!

Today we were at the beach again, and Dad and I ran longside it. It was incredibely windy. After 2,5 km we turned, and then we had the wind in our back. It went really fast!
Tomke
Tuesday, 22 November 2011
still alive
Jo, vi lever än. Dagarna är korta och vi haft strul med bredbandet men nu fungerar trådlöst internet här hemma och jag kan skriva på mitt svenska tangentbord.
Det har varit rätt så tyst i några veckor. Jobbet ruller på, fortfarande inget jag kan rekommendera men det blir lite tjatigt så jag låter bli.
Precis sett ett program på tv om barn fattigdom i NZ. 20% av barnen lever i fattigdom. Dålig bostad utan uppvärming, overcrowdning och mögel i sovrummen är ett utbrett problem vilket leder till onödig sjukdomsbörda för asthma, reumatisk feber, hudinfektioner mm. Hungrida barn i skolan inget ovanligt. Janne bekräfter att många barn ha chips eller kakor till lunch.
Gissa vilket land de har åkt till för att se hur man göra bättre om inte Sverige med sin gratisvård till alla barn, skolmat, skolhälsovård etc.
Även barnmisshandel är ett stort bekymmer, NZ lär ha ett av de högsta siffrorna av barnmisshandel och barnmord i världen. Det är bara få år sedan "smacking" (barnmisshandel i uppfostringssyfte) har blivit olagligt, och det går fortfarande an att göra partireklam på att kräva att lagen slopas igen (det är val nu i helgen). Englands arv lever än.
Helgen för två veckor sedan ha vi tillbringat i Wellington, sett pinguiner, papagojer och många andra exotiska fåglar, förra helgen fick dr Schilling jobba på jouren och vi andra gick en trevlig 6-timmers vandring i närheten.
Skolan går bra, Tomkes high school är i tentamen-modus vilket innebär att de internationella eleverna åker på utflyckt på fredagarna vilket är trevligt, Tomke pratar engelska och ser landet samtidigt. Janne blev uttagen att försvara Kai Iwi skolans färger i motsvarande Kommun mesterskap i friidrott nu på fredag, heja!
Försöker fortfarande att få resten av familjen att blogga, hittills utan framgång.
Ha så gôtt gott folk!
Florian
Det har varit rätt så tyst i några veckor. Jobbet ruller på, fortfarande inget jag kan rekommendera men det blir lite tjatigt så jag låter bli.
Precis sett ett program på tv om barn fattigdom i NZ. 20% av barnen lever i fattigdom. Dålig bostad utan uppvärming, overcrowdning och mögel i sovrummen är ett utbrett problem vilket leder till onödig sjukdomsbörda för asthma, reumatisk feber, hudinfektioner mm. Hungrida barn i skolan inget ovanligt. Janne bekräfter att många barn ha chips eller kakor till lunch.
Gissa vilket land de har åkt till för att se hur man göra bättre om inte Sverige med sin gratisvård till alla barn, skolmat, skolhälsovård etc.
Även barnmisshandel är ett stort bekymmer, NZ lär ha ett av de högsta siffrorna av barnmisshandel och barnmord i världen. Det är bara få år sedan "smacking" (barnmisshandel i uppfostringssyfte) har blivit olagligt, och det går fortfarande an att göra partireklam på att kräva att lagen slopas igen (det är val nu i helgen). Englands arv lever än.
Helgen för två veckor sedan ha vi tillbringat i Wellington, sett pinguiner, papagojer och många andra exotiska fåglar, förra helgen fick dr Schilling jobba på jouren och vi andra gick en trevlig 6-timmers vandring i närheten.
Skolan går bra, Tomkes high school är i tentamen-modus vilket innebär att de internationella eleverna åker på utflyckt på fredagarna vilket är trevligt, Tomke pratar engelska och ser landet samtidigt. Janne blev uttagen att försvara Kai Iwi skolans färger i motsvarande Kommun mesterskap i friidrott nu på fredag, heja!
Försöker fortfarande att få resten av familjen att blogga, hittills utan framgång.
Ha så gôtt gott folk!
Florian
Tuesday, 25 October 2011
25/10/2011 erster Schultag
Heute hatten Tomke und Janne ihren ersten Schultag, Janne an der nahegelegenen Dorfschule, wo es ihr sehr gut gefallen hat, sie sollte einen Text über sich selbst schreiben, der dann am Donnerstag im Newsletter erscheinen wird, damit gleich alle wissen, wer Die Neue ist:). Schulbus holt ab und bringt wieder nach Hause, Klassenkameraden und Lehrerin wohnen ganz in der Nähe, alles klingt vielversprechend.
Tomke hatte zunächst nur eine Einführung mit einer Lehrerin, hat wohl noch kaum andere Schüler getroffen und auch noch keinen richtigen Unterricht gehabt, was aber morgen der Fall sein soll, worauf sie sich auch schon freut. Ansonsten war sie recht gelassen heute, ich durfte sie zwar zur Schule fahren (liegt auf dem Weg zur Arbeit) aber auf keinen Fall mit hinein gehen, man könnte ja zusammen gesehen werden. Ab morgen dann Bus auch für Tomke.
An der Arbeit ahne ich immer deutlicher, dass sinnvolle Medizin kaum betrieben werden kann, 24 Patienten/Tag werden erwartet, 15 Minuten und man soll nicht nur eine medizinische Beurteilung machen und Rezepte/Überweisungen schreiben sondern auch noch über Krankschreibungen diskutieren, Formulare ausfüllen (z.B. für Führerscheinanträge, Einwanderungsbehörde etc). Es gibt kein Labor in der Praxis, alle Blutproben werden in einem zentralen Labor am Krankenhaus abgenommen (wir müssen aber alle Ergebnisse, normale wie abweichende, persönlich mitteilen, wofür kein Spielraum im Zeitplan vorgesehen ist), Urinproben, Schwangerschaftstest muss ich selber machen, kapillären Zucker ebenso, alles in der kurzen Zeit, man wird wohl viele Pat überweisen und ansonsten versuchen, die grössten Fehler zu vermeiden. Die neuseeländischen Guidelines unterscheiden sich erheblich von den schwedischen, kardiovaskuläres Screening wird gross geschrieben (alle ab 45 Jahren, Maori und Pacific Islander mit ihrem höheren Risiko und niedrigerem Erkrankungsalter sogar ab 35, Glukose, Lipide, Blutdruck, die ganze Batterie, dazu Primärprevention mit Statinen und ASS/Trombyl, also lauter Dinge, die in Schweden als Dont't do erachtet werden, da muss ich mich ganz schön umstellen. Da gefühlte 70% der Patienten rauchen und/oder übergewichtig sind und/oder sessil leben scheint mir der Fokus auf den falschen Fragen zu liegen.
Hier der Beginn einer neuen Rubrik:
AdT (Abkürzung des Tages)/DF (Dagens förkortning): LOC Level of Consciousness
Florian
Tomke hatte zunächst nur eine Einführung mit einer Lehrerin, hat wohl noch kaum andere Schüler getroffen und auch noch keinen richtigen Unterricht gehabt, was aber morgen der Fall sein soll, worauf sie sich auch schon freut. Ansonsten war sie recht gelassen heute, ich durfte sie zwar zur Schule fahren (liegt auf dem Weg zur Arbeit) aber auf keinen Fall mit hinein gehen, man könnte ja zusammen gesehen werden. Ab morgen dann Bus auch für Tomke.
An der Arbeit ahne ich immer deutlicher, dass sinnvolle Medizin kaum betrieben werden kann, 24 Patienten/Tag werden erwartet, 15 Minuten und man soll nicht nur eine medizinische Beurteilung machen und Rezepte/Überweisungen schreiben sondern auch noch über Krankschreibungen diskutieren, Formulare ausfüllen (z.B. für Führerscheinanträge, Einwanderungsbehörde etc). Es gibt kein Labor in der Praxis, alle Blutproben werden in einem zentralen Labor am Krankenhaus abgenommen (wir müssen aber alle Ergebnisse, normale wie abweichende, persönlich mitteilen, wofür kein Spielraum im Zeitplan vorgesehen ist), Urinproben, Schwangerschaftstest muss ich selber machen, kapillären Zucker ebenso, alles in der kurzen Zeit, man wird wohl viele Pat überweisen und ansonsten versuchen, die grössten Fehler zu vermeiden. Die neuseeländischen Guidelines unterscheiden sich erheblich von den schwedischen, kardiovaskuläres Screening wird gross geschrieben (alle ab 45 Jahren, Maori und Pacific Islander mit ihrem höheren Risiko und niedrigerem Erkrankungsalter sogar ab 35, Glukose, Lipide, Blutdruck, die ganze Batterie, dazu Primärprevention mit Statinen und ASS/Trombyl, also lauter Dinge, die in Schweden als Dont't do erachtet werden, da muss ich mich ganz schön umstellen. Da gefühlte 70% der Patienten rauchen und/oder übergewichtig sind und/oder sessil leben scheint mir der Fokus auf den falschen Fragen zu liegen.
Hier der Beginn einer neuen Rubrik:
AdT (Abkürzung des Tages)/DF (Dagens förkortning): LOC Level of Consciousness
Florian
Sunday, 23 October 2011
23/10/2011 Rugby has come home
Äntligen: efter 24 års väntan har vi (läs: Nya Zeeland) äntligen blivit världsmästare i Rugby igen. Ja, de haft Rugby VM här i NZ sedan 6 veckor tillbaka, mycket längre än ett fotbolls-vm alltså trots färre lag- min teori är att spelarna är så pass murbultade och skadade efter en match att doktorn behöver en vecka på sig för att lappa ihop alla. Hur som helst så var det finalsdags igår kväll, NZ mot Frankrike, samma Frankrike som slog oss i 2007s VM kvartfinal, en nationell tragedi utan dess like. Nu fick de igen, gåsleverälskarna, och efter en ensidig match vann det klart bättre laget en överlägsen och ohotad seger med 8 mot 7 (då ska ni veta att man får 5 eller 3 eller 2 poäng beroende på om man bär bollen (som inte är en boll utan ett ägg) över mållinjen eller om man väljer att skjuta den). Under matchen fick nyeckelspelarens ersättarens ersättare ersättas (manfall pga skador) och han gjorde de avgörande poängen genom att sparka bollen över ribban (ja, så är det i Rugby, boll över ribban ger poäng, boll under ribban ger bara skratt och hån), kan det blir bättre? Sverige och Tyskland är båda obesegrade under detta VM mest beroende på att de inte var med (finns det ens landslag i dessa länder?), men andra europäiska lag var med, förutom Frankrike, även England, Wales, Skottland (av någon merklig anledning spelar de inte som Storbrittanien, precis som i fotboll), Ireland och Rumänia (tror jag, de hadde i såfall redan åkt ur när vi kom hit).
Nå väll, detta om Rugbyn.
För egen del var vi och gick en dagsvandring igår, eller "tramp" som man säger, Tongariro Alpine Crossing, NZs mest populära dagstur över en vulkan som hade sitt senaste utbrott 1975, det ryker lite varstans, marken är varm (läste om fåglar som slippar ruva sina ägg, det räckar att lägga de på marken så ordnar sig resten) och det luktar rutten ägg. Jordens färg skiftar allt från svart till rött, grönt och gult, därtill snön som är kvar (där marken inte är för varm vill säga), mycket vackert, påminner så klart mycket om Island. Det var ganska dimmigt i början och slutet av turen men väl över molnen en fantastisk dag som gav mersmak, vi tänker komma tillbaka senare under sommaren när snön är borta, och jag ska definitivt ta mig en löptur där uppe också, synd att Thomas inte är med bara! Allt är välorganiserad, i brist på regulära bussar betalar en halv månadslön, får minibuss-skjuts till startpunkten och 8 timmar senare plockas man upp vid ändpunkten for färd tillbaka till bilen.
Offentliga kommunikationsmedel verkar förresten obefintliga utanför tätorten, långfärda bussar går mellan de stora städerna men det finns ingen buss mellan Kai Iwi där vi bor och Wanganui, 20 km bort, trots att båda ligger längs State Highway 3, en av de stora vägarna. Ingen cykelväg finns heller och mycket riktigt behöver man var sin bil om dagen ska fungera. Något Västtrafik eller Südbaden Bus borde ta sig an!
Idag (måndag) är Labour Day, alltså är vi lediga (hä?) vilket är fint då vi har tid tillsammans men får ingen lön inte.
Florian
Nå väll, detta om Rugbyn.
För egen del var vi och gick en dagsvandring igår, eller "tramp" som man säger, Tongariro Alpine Crossing, NZs mest populära dagstur över en vulkan som hade sitt senaste utbrott 1975, det ryker lite varstans, marken är varm (läste om fåglar som slippar ruva sina ägg, det räckar att lägga de på marken så ordnar sig resten) och det luktar rutten ägg. Jordens färg skiftar allt från svart till rött, grönt och gult, därtill snön som är kvar (där marken inte är för varm vill säga), mycket vackert, påminner så klart mycket om Island. Det var ganska dimmigt i början och slutet av turen men väl över molnen en fantastisk dag som gav mersmak, vi tänker komma tillbaka senare under sommaren när snön är borta, och jag ska definitivt ta mig en löptur där uppe också, synd att Thomas inte är med bara! Allt är välorganiserad, i brist på regulära bussar betalar en halv månadslön, får minibuss-skjuts till startpunkten och 8 timmar senare plockas man upp vid ändpunkten for färd tillbaka till bilen.
Offentliga kommunikationsmedel verkar förresten obefintliga utanför tätorten, långfärda bussar går mellan de stora städerna men det finns ingen buss mellan Kai Iwi där vi bor och Wanganui, 20 km bort, trots att båda ligger längs State Highway 3, en av de stora vägarna. Ingen cykelväg finns heller och mycket riktigt behöver man var sin bil om dagen ska fungera. Något Västtrafik eller Südbaden Bus borde ta sig an!
Idag (måndag) är Labour Day, alltså är vi lediga (hä?) vilket är fint då vi har tid tillsammans men får ingen lön inte.
Florian
Friday, 21 October 2011
21/10/2011 Erste Woche - ein Ein Resume
Da ist meine erste Arbeitswoche auch schon zu Ende (Birte beginnt nach dem Wochenende, wenn dann auch die Schukle wieder anfängt). Wir werden überwiegend in Gonville Health arbeiten, einer Gemeinschaftspraxis mit etwa 6000 Patienten, 4 Stellen für Allgemeinärtze von denen kein einzige besetzt ist, was uns leider vorher niemand gesagt hat. Der Kollege Nicholson, der auf dem Papier die Rolle des vom Medical Council of NZ vorgeschriebenen Tutors/Supervisors hat, arbeitet gar nicht in Gonville, sondern in einem anderen Stadtteil, und die "tägliche Supervision während der ersten Woche" ist also nix. Derzeit sind wir dort Kollegen aus USA, Nigeria, Canada sowie Birte und ich. Der Blinde lernts vom Einäugigen. Zum Glück gibts ja Schwestern, die man fragen kann und die meist die Antwort kennen.
Heute hatte ich erstmals eigene Patienten und noch 30 Minuten/Pat, ab nächster Woche dann nur noch 15 min/pat, sinnvolle Medizin ist da kaum möglich, komplexere Frgestellungen wird man in mehrere Besuche aufteilen müssen (also eher wie in D arbeiten, nicht wie in Schweden wo wir z.B. Patientenmit gut eingestellter Hypertonie oder Diabetes 1x/Jahr sehen + 1 besuch bei der Schwester)
Es scheint die ein oder andere unerwartete bürokratische Hürde zu geben, so wurde mir heute erklärt, bestimmte Medikamente könnte ich nur verschreiben, wenn ich zuvor ein Special Authority Form ausgefüllt und bewilligt bekommen hätte, darunter nicht nur echte Nischenpräparate bei z.B. multipler Sklerose, reumatoider Arthritis oder onkologischen Erkrankungen, sondern auch Dinge wie Candesartan, Losartan, Gabapentin, Mirtazapin, Venlafaxin, Spiriva, Symbicort, Seretide, die meisten dieser Medikamente sind in Schweden (und meines Wissens auch in D) erste oder zweite Wahl, mehrere von ihnen sind als Generika billig zu haben und ihr Zusatznutzen belegt. Hier muss ich also zuerst einen Antrag stellen, dessen Bearbeitung bis zu einer Woche dauern kann.
Wie angekündigt hatte ich heute auch bereits die ersten zwei Patienten mit Scabies, was eine echte Volkskrankheit v.a. unter Maori und Pacific people zu sein scheint, teils wegen ihrer erhöhten Empfänglichkeit für Hautkrankheiten, v.a. aber wegen schlechter Wohnraumverhältnisse (zu viele menschen auf zu engem Raum, schlecht ventilierte Häuser etc).
Habe auch begonnen, die hiesigen Guidelines zu durchforsten, die sich im Detaille durchaus von den schwedischen unterscheiden bzgl Screening und Behandlungsindikation /-ziel für Diabetes, Hypertonie etc. Man wird wohl versuchen, sich daran zu halten, soweit es geht, aber es gibt keine Zeit, irgendetwas nachzulesen, solange der Pat da ist, und vermutlich auch kaum vorher oder nachher (es sei denn abends, aber da ist ja dann schon Abend).
Der Kampf mit den Abkürzungen geht weiter, lt Buchungsübersicht kommt am Dienstag eine Patienten für "NK & KN @ 2" und das einzige, was ich verstehe, ist @ 2 = at two (o'clock p.m.), der Rest wird wohl im Dunkeln bleiben, bis ich sie treffe. Es scheint mir unzweifelhaft, dass dies die Patientensicherheit gefährdet (ich würde mich gerne einlesen in NK & KN, wenn ich nur wüsste, um was es geht), aber gut, alle anderen scheinen es ja zu verstehen.
So, genug gejammert, das Dunkel wird sich schon lichten, wenn nicht, beantrage ich einfach eine Special Authority Number. Bis dahin wollen wir am Wochenende eine längere Tageswanderung (Tongairo Crossing) unternehmen, wenn denn nicht noch zu viel Schnee liegt, es geht auf knapp 2000 Meter hinauf).
Florian
Heute hatte ich erstmals eigene Patienten und noch 30 Minuten/Pat, ab nächster Woche dann nur noch 15 min/pat, sinnvolle Medizin ist da kaum möglich, komplexere Frgestellungen wird man in mehrere Besuche aufteilen müssen (also eher wie in D arbeiten, nicht wie in Schweden wo wir z.B. Patientenmit gut eingestellter Hypertonie oder Diabetes 1x/Jahr sehen + 1 besuch bei der Schwester)
Es scheint die ein oder andere unerwartete bürokratische Hürde zu geben, so wurde mir heute erklärt, bestimmte Medikamente könnte ich nur verschreiben, wenn ich zuvor ein Special Authority Form ausgefüllt und bewilligt bekommen hätte, darunter nicht nur echte Nischenpräparate bei z.B. multipler Sklerose, reumatoider Arthritis oder onkologischen Erkrankungen, sondern auch Dinge wie Candesartan, Losartan, Gabapentin, Mirtazapin, Venlafaxin, Spiriva, Symbicort, Seretide, die meisten dieser Medikamente sind in Schweden (und meines Wissens auch in D) erste oder zweite Wahl, mehrere von ihnen sind als Generika billig zu haben und ihr Zusatznutzen belegt. Hier muss ich also zuerst einen Antrag stellen, dessen Bearbeitung bis zu einer Woche dauern kann.
Wie angekündigt hatte ich heute auch bereits die ersten zwei Patienten mit Scabies, was eine echte Volkskrankheit v.a. unter Maori und Pacific people zu sein scheint, teils wegen ihrer erhöhten Empfänglichkeit für Hautkrankheiten, v.a. aber wegen schlechter Wohnraumverhältnisse (zu viele menschen auf zu engem Raum, schlecht ventilierte Häuser etc).
Habe auch begonnen, die hiesigen Guidelines zu durchforsten, die sich im Detaille durchaus von den schwedischen unterscheiden bzgl Screening und Behandlungsindikation /-ziel für Diabetes, Hypertonie etc. Man wird wohl versuchen, sich daran zu halten, soweit es geht, aber es gibt keine Zeit, irgendetwas nachzulesen, solange der Pat da ist, und vermutlich auch kaum vorher oder nachher (es sei denn abends, aber da ist ja dann schon Abend).
Der Kampf mit den Abkürzungen geht weiter, lt Buchungsübersicht kommt am Dienstag eine Patienten für "NK & KN @ 2" und das einzige, was ich verstehe, ist @ 2 = at two (o'clock p.m.), der Rest wird wohl im Dunkeln bleiben, bis ich sie treffe. Es scheint mir unzweifelhaft, dass dies die Patientensicherheit gefährdet (ich würde mich gerne einlesen in NK & KN, wenn ich nur wüsste, um was es geht), aber gut, alle anderen scheinen es ja zu verstehen.
So, genug gejammert, das Dunkel wird sich schon lichten, wenn nicht, beantrage ich einfach eine Special Authority Number. Bis dahin wollen wir am Wochenende eine längere Tageswanderung (Tongairo Crossing) unternehmen, wenn denn nicht noch zu viel Schnee liegt, es geht auf knapp 2000 Meter hinauf).
Florian
Wednesday, 19 October 2011
19/10/2011 - inskolningen fortsätter
Fortsätter med inskolningen. Gått brevid hela dagen, man känner sig lite som förr när man mest stod i vägen. Hoppas på att träffa egna patienter imorgon, finns nog ingen annan väg att lära sig journalprogram och allt annat. Redan förstått att man är mycket mer frikostig med antibiotika, patienterna verkar förväntar sig recept i situationer där jag inte skulle komma på tanken att sätta in behandling hemma i Sverige. Typ 10-åring, annas frisk, helt opåverkat som hostat i 1 vecka, rena andningsljud, ingen feber, får 1 veckas behandling med erythromycin. Mycket riktigt helt annat resistensläge, pcv får luftvägsinfektioner funkar ej, ska vara amoxicillin eller helst amoxycillin/clavulansyra. Hur man bäddar så ligger man eller hur var det?
Sedan får man se upp lite, Maorierna verka ha högsta prevalens för reumatisk feber i världen (har inte sätt en enda sådan patient vare sig i Tyskland eller Sverige under mina första 10 år i jobbet) och man gör nog klokt i att behandla alla tonsiliter hos Maorier (patienternas kulturella bakgrund står tydligt i journalen ifall man undrar). Enl guidelines ska alla nedre uvi'er behandlas, alltså inga diskussioner om antibiotikas vara eller icke-vara inte där heller. Kan ju göra livet lite enklare, i det korta loppet i alla fall.
TDHHMFSH. Tror de har hur många förkortningar som helst! SOB shortness of breath. NKDA no known drug allergy. PERL pupils equal reactive to light. YNI you name it.
GDBGN Going to bed god night!
Florian
Sedan får man se upp lite, Maorierna verka ha högsta prevalens för reumatisk feber i världen (har inte sätt en enda sådan patient vare sig i Tyskland eller Sverige under mina första 10 år i jobbet) och man gör nog klokt i att behandla alla tonsiliter hos Maorier (patienternas kulturella bakgrund står tydligt i journalen ifall man undrar). Enl guidelines ska alla nedre uvi'er behandlas, alltså inga diskussioner om antibiotikas vara eller icke-vara inte där heller. Kan ju göra livet lite enklare, i det korta loppet i alla fall.
TDHHMFSH. Tror de har hur många förkortningar som helst! SOB shortness of breath. NKDA no known drug allergy. PERL pupils equal reactive to light. YNI you name it.
GDBGN Going to bed god night!
Florian
Monday, 17 October 2011
17/10/2011; wellkoomen, Holland!
En ik will ook onze eerste (en zekerligen einige) lezer van het Koniklijke Nederland heten wellkoomen! Femke, jej bent ook die eerste die zich hier angemeld heeft, gefeliziteert.
17/10/2011; Första dag jobbet
Oj då!
Då var alltså första dagen på jobbet avklarat, idag på Wanganui Medical and Accident, en sorts utvidgad jourcentral som dock tar emot många av de patienter vi är vana att remittera till akuten (alla frakturer som inte opereras tex).
Vad ska man säga?
Jag får nog anamma Anders Gärderuds tipps inför Lidingöloppets Aborrebacke:
Alla jag träffat är utomordentligt trevliga mot the new German doctor from Sweden. Idag gällde det att göra sig bekannt med datasystemet och journalprogram MedTech, pretty easy and comfortable, du behöver bara komma ihåg femtielva knappar samt femtielvaupphöjdmedtvå förkortningar så blir det bra.
Den goda nyheten: jag slipper diktera.
Den dåliga nyheten: jag får skriva själv. På engelska. Med alla förkortningarna. Lidandet ler bli kort då man förväntas träffa 4 patienter i timmen. Fållase.
Väntar ännu på att träffa den första äkta kiwi-doctor, så här långt har jag hälsat på läkare från Sydafrika (dock i NZ sedan 13 år tillbaka), England, Canada-originaly-from-Poland samt hört talas om doktorer från USA och Indien. De verkar ha bemanningsproblem här med.
Man jobbar förresten i sina privata kläder, långärmad skjorta, klocka och ringer väl synliga på plats, så var det med de basala hygienregler här nere.
Så, läggdags, nya tag imorgon.
Eller, som man säger på tyska: Morgen ist ein neuer Tag;)
Florian
Då var alltså första dagen på jobbet avklarat, idag på Wanganui Medical and Accident, en sorts utvidgad jourcentral som dock tar emot många av de patienter vi är vana att remittera till akuten (alla frakturer som inte opereras tex).
Vad ska man säga?
Jag får nog anamma Anders Gärderuds tipps inför Lidingöloppets Aborrebacke:
"Principet är att överleva!"
Alla jag träffat är utomordentligt trevliga mot the new German doctor from Sweden. Idag gällde det att göra sig bekannt med datasystemet och journalprogram MedTech, pretty easy and comfortable, du behöver bara komma ihåg femtielva knappar samt femtielvaupphöjdmedtvå förkortningar så blir det bra.
Den goda nyheten: jag slipper diktera.
Den dåliga nyheten: jag får skriva själv. På engelska. Med alla förkortningarna. Lidandet ler bli kort då man förväntas träffa 4 patienter i timmen. Fållase.
Väntar ännu på att träffa den första äkta kiwi-doctor, så här långt har jag hälsat på läkare från Sydafrika (dock i NZ sedan 13 år tillbaka), England, Canada-originaly-from-Poland samt hört talas om doktorer från USA och Indien. De verkar ha bemanningsproblem här med.
Man jobbar förresten i sina privata kläder, långärmad skjorta, klocka och ringer väl synliga på plats, så var det med de basala hygienregler här nere.
Så, läggdags, nya tag imorgon.
Eller, som man säger på tyska: Morgen ist ein neuer Tag;)
Florian
Saturday, 15 October 2011
15/10/2011; Wanganui: wo? was? wie? wer? wie lange? warum?
Ja, da sind wir nun also bereits eine gute Woche in
wo?
Wanganui, einer 40000 Einwohnerstadt an der Westküste der Nordinsel Neuseelands, gut 2 Stunden nördlich der Hauptstadt Wellington und eine Flugstunde südlich von Auckland http://en.wikipedia.org/wiki/Whanganui ; http://www.wanganui.com/ . Sehr hübsch an der Mündung des Whanganui River gelegen, haben wir diese Stadt unter mehreren Alternativen gewählt, da uns die Grösse (alle Schulen im Ort), Lage am Meer und Nähe zu attraktiven Wandergebieten zusagte, ausserdem sind wir hier so weit von der erdbebenaktiven Zone an der Ostküste entfernt, dass wir uns relativ sicher fühlen (dort in Christchurch hat es zuletzt 2010 ordentlich gewackelt - 7,1 Richterskala mit viel Sachschaden an Gebäuden und Strassen, beim Nachbeben im Februar 2011 6,3 Richterskala gab es 181 Tote http://en.wikipedia.org/wiki/February_2011_Christchurch_earthquake ).
Wie?
Über die amerikanische Zeitarbeitsfirma gmedical, die Ärzte ins englischsprachige Ausland vermittelt und beim Kampf durch den papierdschungel hilft - Visum, Arbeitserlaubnis, Approbation, Reise, Unterkunft.
Wie lange?
Gut 6 Monate, kürzer lohnt den Aufwand nihct, länger passt gerade schlecht, da Florian mit einigen Kollegen in Lidköping eine neue Gemeinschaftspraxis eröffnet http://www.praktikertjanst.se/templates/PageStartExternalExtension.aspx?id=43010 .
Warum?
Um ein für uns neues, von vielen gepriesenes und englischssprachiges Land zu sehen und den Kindern den Besuch einer englischsprachigen Schule zu ermöglichen.
Bisher macht Wanganui einen netten Eindruck, verkehrsberuhigte Einkaufsstrasse, Cafes, Aussichtsturm mit Blick über die Stadt. Wir allerdings 20km nördlich auf dem Lande, in einem grossen, einzeln stehenden Haus ("farmlet", von Kuh- und Schafweiden umgeben), mit tolem Blick auf das Meer bei Kai Iwi Beach http://www.google.co.nz/imgres?q=kai+iwi+beach&um=1&hl=en&sa=N&qscrl=1&nord=1&rlz=1T4HPAA_enNZ317NZ317&biw=1280&bih=713&tbm=isch&tbnid=lced8BaRLNgzfM:&imgrefurl=http://realtravel.com/dp-19407-0-wanganui_photos&docid=S-Aavy-j28OkPM&imgurl=http://cdn3.rtstc.com/media/lg/4e/df/4edf7c3e259771825299e4a2b0ed9869.jpg&w=500&h=375&ei=7zeaToz2OYPQmAX_0ZGKAg&zoom=1&iact=rc&dur=156&sig=109974212934713551379&page=1&tbnh=162&tbnw=244&start=0&ndsp=12&ved=1t:429,r:1,s:0&tx=102&ty=106 , etwa 6km Luftlinie (10,44km Laufstrecke auf welligem Terrain/Richtung, falls jemand zum Training in der Gegend sein sollte). Das Haus gehört Hilary, der Verwaltungschefin unseres Arbeitsgebers, Gonville Health (einer Gemeinschaftspraxis) und Wanganui Accident Medical (einer am Krankenhaus gelegenen hausärztlichen Notfallpraxis). Sie ist, wenn wir das recht verstanden haben, für das halbe Jahr in ihren Wohnwagen gezogen (was kein Problem sei, da sie unter der Woche sowieso nur arbeite und am Wochenende zu ihren Autorennen fahre - als Fahrerin, nicht als Zuschauerin - Hilary ist Grossmutter so um die 60:)). jedenfalls ist das Haus prima, voll ausgestattet (also hat es, wie hier üblich, keine Heizung) und Tomke und Janne gefällt es sehr gut.
Für die Mädchen haben wir uns zwei Schulen angesehen, für Janne Kai Iwi School 2km von hier, einer Landschule mit kleinen Klassen und etwa 100 Schülern von 5 bis 12 Jahre http://www.kaiiwi.schoolzone.net.nz/ . Die Kinder werden mit dem Schulbus abgeholt (da es leider keinen Gehweg an der viel befahrenen Strasse entlang gibt). Jannes Klasse war gerade auf Klassenfahrt, als wir durch die Schule geführt wurden, und die übrigen Schüler hielt Janne für viel zu jung, um sie interessant finden zu können. Wir werden sehen, wie sich das dann beim Schulstart am 25.10. darstellt.
Tomke wird auf die Wanganui High School gehen, eine Riesenschule mit 1800 Schülern von 13 bis 17 Jahre http://www.wanganui-high.school.nz/ . Dort gibt es eine International Class, in der Englisch als Fremdsprache unterrichtet wird, was ja sehr gut passt. Auch Tomke kann mit dem Schulbus fahren, oder auch mit uns, da die Schule in der Nähe unserer Arbeit liegt.
In den letzten Tagen haben wir begonnen, die Gegend zu erkunden, waren am Strand (zum Baden noch zu kalt, zum Laufen und Muscheln suchen phantastisch), im Spassbad und haben eine Nachmittags- und eine Zweitageswanderung gemacht. Wandern heisst hier tramping, es gibt gut 950 Wanderhütten, viele davon sehr einfach und offenstehend, in einer solchen 6-Betten-Hütte haben wir übernachtet, lt. Hüttenbuch waren wir die ersten Gäste seit einer Woche.
Morgen beginnt für Florian die Arbeit, während Birte noch eine Woche mit den Kindern zu Hause bleiben kann (hier sind gerade Schulferien zwischen Term/Schulvierteljahr 3 und 4).
Auf bald!
Florian
wo?
Wanganui, einer 40000 Einwohnerstadt an der Westküste der Nordinsel Neuseelands, gut 2 Stunden nördlich der Hauptstadt Wellington und eine Flugstunde südlich von Auckland http://en.wikipedia.org/wiki/Whanganui ; http://www.wanganui.com/ . Sehr hübsch an der Mündung des Whanganui River gelegen, haben wir diese Stadt unter mehreren Alternativen gewählt, da uns die Grösse (alle Schulen im Ort), Lage am Meer und Nähe zu attraktiven Wandergebieten zusagte, ausserdem sind wir hier so weit von der erdbebenaktiven Zone an der Ostküste entfernt, dass wir uns relativ sicher fühlen (dort in Christchurch hat es zuletzt 2010 ordentlich gewackelt - 7,1 Richterskala mit viel Sachschaden an Gebäuden und Strassen, beim Nachbeben im Februar 2011 6,3 Richterskala gab es 181 Tote http://en.wikipedia.org/wiki/February_2011_Christchurch_earthquake ).
Wie?
Über die amerikanische Zeitarbeitsfirma gmedical, die Ärzte ins englischsprachige Ausland vermittelt und beim Kampf durch den papierdschungel hilft - Visum, Arbeitserlaubnis, Approbation, Reise, Unterkunft.
Wie lange?
Gut 6 Monate, kürzer lohnt den Aufwand nihct, länger passt gerade schlecht, da Florian mit einigen Kollegen in Lidköping eine neue Gemeinschaftspraxis eröffnet http://www.praktikertjanst.se/templates/PageStartExternalExtension.aspx?id=43010 .
Warum?
Um ein für uns neues, von vielen gepriesenes und englischssprachiges Land zu sehen und den Kindern den Besuch einer englischsprachigen Schule zu ermöglichen.
Bisher macht Wanganui einen netten Eindruck, verkehrsberuhigte Einkaufsstrasse, Cafes, Aussichtsturm mit Blick über die Stadt. Wir allerdings 20km nördlich auf dem Lande, in einem grossen, einzeln stehenden Haus ("farmlet", von Kuh- und Schafweiden umgeben), mit tolem Blick auf das Meer bei Kai Iwi Beach http://www.google.co.nz/imgres?q=kai+iwi+beach&um=1&hl=en&sa=N&qscrl=1&nord=1&rlz=1T4HPAA_enNZ317NZ317&biw=1280&bih=713&tbm=isch&tbnid=lced8BaRLNgzfM:&imgrefurl=http://realtravel.com/dp-19407-0-wanganui_photos&docid=S-Aavy-j28OkPM&imgurl=http://cdn3.rtstc.com/media/lg/4e/df/4edf7c3e259771825299e4a2b0ed9869.jpg&w=500&h=375&ei=7zeaToz2OYPQmAX_0ZGKAg&zoom=1&iact=rc&dur=156&sig=109974212934713551379&page=1&tbnh=162&tbnw=244&start=0&ndsp=12&ved=1t:429,r:1,s:0&tx=102&ty=106 , etwa 6km Luftlinie (10,44km Laufstrecke auf welligem Terrain/Richtung, falls jemand zum Training in der Gegend sein sollte). Das Haus gehört Hilary, der Verwaltungschefin unseres Arbeitsgebers, Gonville Health (einer Gemeinschaftspraxis) und Wanganui Accident Medical (einer am Krankenhaus gelegenen hausärztlichen Notfallpraxis). Sie ist, wenn wir das recht verstanden haben, für das halbe Jahr in ihren Wohnwagen gezogen (was kein Problem sei, da sie unter der Woche sowieso nur arbeite und am Wochenende zu ihren Autorennen fahre - als Fahrerin, nicht als Zuschauerin - Hilary ist Grossmutter so um die 60:)). jedenfalls ist das Haus prima, voll ausgestattet (also hat es, wie hier üblich, keine Heizung) und Tomke und Janne gefällt es sehr gut.
Für die Mädchen haben wir uns zwei Schulen angesehen, für Janne Kai Iwi School 2km von hier, einer Landschule mit kleinen Klassen und etwa 100 Schülern von 5 bis 12 Jahre http://www.kaiiwi.schoolzone.net.nz/ . Die Kinder werden mit dem Schulbus abgeholt (da es leider keinen Gehweg an der viel befahrenen Strasse entlang gibt). Jannes Klasse war gerade auf Klassenfahrt, als wir durch die Schule geführt wurden, und die übrigen Schüler hielt Janne für viel zu jung, um sie interessant finden zu können. Wir werden sehen, wie sich das dann beim Schulstart am 25.10. darstellt.
Tomke wird auf die Wanganui High School gehen, eine Riesenschule mit 1800 Schülern von 13 bis 17 Jahre http://www.wanganui-high.school.nz/ . Dort gibt es eine International Class, in der Englisch als Fremdsprache unterrichtet wird, was ja sehr gut passt. Auch Tomke kann mit dem Schulbus fahren, oder auch mit uns, da die Schule in der Nähe unserer Arbeit liegt.
In den letzten Tagen haben wir begonnen, die Gegend zu erkunden, waren am Strand (zum Baden noch zu kalt, zum Laufen und Muscheln suchen phantastisch), im Spassbad und haben eine Nachmittags- und eine Zweitageswanderung gemacht. Wandern heisst hier tramping, es gibt gut 950 Wanderhütten, viele davon sehr einfach und offenstehend, in einer solchen 6-Betten-Hütte haben wir übernachtet, lt. Hüttenbuch waren wir die ersten Gäste seit einer Woche.
Morgen beginnt für Florian die Arbeit, während Birte noch eine Woche mit den Kindern zu Hause bleiben kann (hier sind gerade Schulferien zwischen Term/Schulvierteljahr 3 und 4).
Auf bald!
Florian
Familjen Schilling/Martin goes blogg
Hej och välkomna!
Nu har det hänt: vi är bloggare!
Här kommer vi, familjen Schilling/Martin, under vårt Nya Zeeland äventyr mellan oktober 2011 och april 2012 skriva en blogg som håller er uppdaterad om vad som händer här nere. Vi ska försöka att skriva dels på svenska (eller något som liknar svenskan - du som hittar stavningsfel får behålla de), dels på tyska, vi får se hur mycket vi hinner att skriva på två språk.
Väl mött!
Hallo und herzlich willkommen!
Es ist soweit: Wir schreiben einen Blogg!
Hier werden wir, Familie Schilling/Martin, während unseres 6-monatigen Neuseelandabenteuers von Oktober 2011 bis April 2012 einen Blogg schreiben, um Euch auf dem Laufenden zu halten. Wir wollen versuchen, teils auf schwedisch, teils auf deutsch zu schreiben, wenn wir denn dazu kommen, auf zwei Sprachen zu schreiben.
Willkommen!
Nu har det hänt: vi är bloggare!
Här kommer vi, familjen Schilling/Martin, under vårt Nya Zeeland äventyr mellan oktober 2011 och april 2012 skriva en blogg som håller er uppdaterad om vad som händer här nere. Vi ska försöka att skriva dels på svenska (eller något som liknar svenskan - du som hittar stavningsfel får behålla de), dels på tyska, vi får se hur mycket vi hinner att skriva på två språk.
Väl mött!
Hallo und herzlich willkommen!
Es ist soweit: Wir schreiben einen Blogg!
Hier werden wir, Familie Schilling/Martin, während unseres 6-monatigen Neuseelandabenteuers von Oktober 2011 bis April 2012 einen Blogg schreiben, um Euch auf dem Laufenden zu halten. Wir wollen versuchen, teils auf schwedisch, teils auf deutsch zu schreiben, wenn wir denn dazu kommen, auf zwei Sprachen zu schreiben.
Willkommen!
Subscribe to:
Posts (Atom)